 |
| Det här roliga tipset hittade jag på "Mina bästa tips-sidan" i Allers. |
Jag var urusel på att kallprata.
Jag hatade fenomenet. Men jag har förvandlats :)
Jag har kommit på att vädret faktiskt ÄR intressant. Man kan vända och vrida på det och jämföra och försöka förstå det :)
Och sen har jag kommit på att det funkar ibland. Man babblar lite och liksom håller med varandra och småskojar (så då gäller det ju verkligen att ha de där ämnena som man KAN hålla med varandra om ... som vädret.... "MEN vad det är skönt ute....men ser inte de där molnen liiite mörka ut" ...och sen släpper båda på garden och känner att Jo men det där är nog en schysst typ ändå. Och sen kanske man blir kompisar :)
P. kallpratar inte. Men han låter inte bli att prata heller, som jag gjorde. Han kör på. Hej hej, säger P. Vad spännande att träffa dig, du, det är en sak jag har funderat på...
Han dyker in i kontroversiella, spännande, filosofiska funderingar direkt efter presentationen av namn avklarats. En del blir lite chockade och skrämda. Men en del blir eggade, och jag gissar att en del blir väldigt glada.
Men jag hör till de som liksom känner mig för lite mer... På gott och ont.
Jag gillar båda sätten! Själv är jag så där som du var innan då, så där tyst. Du kan få lära mig! (Jag grubblar förfärligt mycket, vid sånna kallpratssituationer, på VAD jag skulle kunna säga. Och när jag äntligen kommit fram till något, då är det för sent. Personen/erna har gått från platsen... Typiskt.)
SvaraRaderaHaha, ja usch, knepigt. Särskilt om hela samtalet bygger på att j-a-g tar upp "samtalsämnen". Båda måste väl vara inställda på något vis? Så att åtminstone öppenhet spinner vidare när man inte är så påhittig eller snabbtänkt. Men med vissa tar samtalsämnena faktiskt slut. Eller finns aldrig.
SvaraRaderaKallprat handlar väl på något vis om att gå ända fram till gränsen men inte över? Man ska inte behöva avslöja så mycket om sig, man ska inte behöva bli provocerad, man ska inte behöva känna att man har fått en relation (som kräver förpliktelser)?? Utan man ska kunna komma och gå. Passar i köer och hos kassörskan och så men annars lite trist, om det stannar där. För poängen med att möta människor är väl att få bli berörd, och beröras. Jag tycker om när kallprat ganska snart leds in i personliga känslor och tankar. Men det går för många kanske inte ihop med behovet att känna sig fria, och oberoende andra.
Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag började kunna babbla med främlingar -tror att jag satsade ett par gånger och blev helt lössläppt i huvudet, och då kom jag på att det ofta var befriande för båda att ha fått gjort ett mänskligt möte, oavsett vad som sades. Först låtsades jag nog mest vara intresserad av "banala saker" men sen som sagt så kom jag nog på att det banala kanske inte är banalt, utan kan ha en passionerande sida :)
Jag minns EN gång när den andre tog initiativet att prata och jag hängde på och det verkligen blev lyckat! Vi stod och väntade på bussen han (en man i 50-60-årsåldern) och jag. Bussen dröjde. Rätt var det var, kom en pytteliten trädgårdstraktor med ett släp långt där borta, sakta sakta emot oss. Han frågade om det var den vi skulle få åka med idag. Och jag svarade "Jag tror det, men jag är inte helt säker.) Och så glimt i ögat på det. Därefter satte vi oss alltid bredvid varandra i bussen och pratade. Det visade sig att han också var socionom och att han och hans fru också hade två pojkar tätt födda och att de också hade haft en tuff ekonomisk tid under småbarnsåren!
RaderaDet där hade ju aldrig kommit fram om inte han hade chansat på att ett kallpratsskämt skulle gå hem hos mig!
Ytterligare resultat av den kontakten var att jag fick besöka hans arbetsplats för ett studiebesök.
Haha ja men precis. Såna där skämt ja, fiffiga :)
SvaraRaderaStälla frågor, också bra. Som visar att man litar på den andre. Rent konkreta grejer. "Du jag måste passa på att fråga dig nu när du är här, råkar det vara så att du vet hur man beskär såna här buskar, jag har verkligen ingen aning om sånt här" (väldigt bra för att börja prata med grannar) :)
Fast, om man pratar om vädret för att det verkligen ÄR intressant, är det verkligen kallprat då? (Kan ju vara kyla man pratar om i of s) :)
SvaraRaderaHej Mona! Jag är lite som du tror jag, jag kommer alltid på de bästa formuleringarna långt efter att själva mötet är över s a s... Ofta säger jag nåt menlöst och senare tänker jag: NEEEJ, DET skulle jag sagt i stället. Ridå.
haha. Hmm det där var intressant. Måste kallprat vara lite smått ointressant och oengagerande för att definieras som kallprat? Man kallpratar om man gör ett stort offer, så att säga. Samtalar om det man inte intresseras av för att visa välvilja och kanske...bli kompisar? (Vilket innebär att ibland kallpratar den ene men inte den andre)
SvaraRaderaEller är det det att det bör ligga på en nivå av personlighet/ privathet så att jag skulle kunna ta samma samtal med vem som helst. Dvs det ska INTE innebära något offer.... :) Hmm som sagt. Intressant.
Jag tänker mig kallprat som nåt man gör för att det inte ska uppstå nån pinsam tystnad, och kanske för att få tiden att gå eller så, dvs om man pratar om nåt man intresseras av (och kanske f f a vill ha en verklig respons på från den andre) så räknar jag det inte som kallprat.
SvaraRaderaKallpratar meteorologer om vädret är ju nåt man skulle kunna fråga sig annars, jag gör det nu i alla fall. :)
Aha Ja kanske du har rätt. Så en del av det som jag definierar som kallprat kanske snarare är... fisljummet? :)
RaderaJapp!:)
Radera