Första gången kom jag fram med cykel till skolan bara för att få se bussen åka ifrån mig. Andra gången hann jag inte ens se skymten av den. Den hade kommit i tid. Det var ganska nära att jag blev besviken.
Och några svalor dök ner framför mig och bakom dem var ett hål på himlen och där i hålet var.... var det månen? Nej, det lyste plötsligt från hålet. Det var solen som borrat upp ett litet hål i en tjock molnighet.
Och antingen vaknade jag ur en bra dröm imorse, eller så har min acceptansträning börjat buffa till mig. Ett ypperligt tillfälle att träna på att tro på det omöjliga, tänkte jag. Och inte definiera det som blev som något dåligt och misslyckat. Bara önska och tro att något bra händer. Ah, det kan ju hända att det kommer någon jag kan lifta med.
Men det var tyst och tomt på vägarna och så slog det mig att vi glömt lämna in de äldres läxor till sina fröknar. Fröknarna som givit oss dispans att lämna in dem just idag, istället för förra veckan då vi glömt och inte orkat. Jag vände hem.
Packade ihop läxorna och tog med mig min yngsta till dagis. Hon trampade på sin cykel, jag bar på mina skolväskor (ifall jag skulle råka få lift av någon) och hennes tjocka väska och släpade samtidigt på storasysters cykel. Och så läxböckerna... Och så sjöng vi ....Ååååå duuuuu... jag vill ju va som duuu...se ut som du...gå som du.. nuuu... och då och då ropade jag "Titta framåt!!"
Och jag lämnade min flicka i en matsalskö och flängde runt och kände på alla dörrar i alla hus och ropade Hallååå... Men hela skolan var låst. Alla var på utflykt.
Ingen fanns som ville ta emot några läxböcker. Och inga bilar som ville ta emot mig körde förbi. Jag vände hem.
Svalan.
P. tittade i Djurens språk och svalans gåva är att ha frid. Och det var ju precis det jag kände när de kom. (Det står också att de liksom kan uttrycka detta att lösa de konflikter man bär inom sig. Att man skapar fred i världen med att ha frid i sig själv.")
Jag har varit med om det en gång förut. Jag mötte ett rådjur, medan jag "stalkade" några tofsvipor på en åker, bara för att de lät så roligt. Vi stod på varsin sida om åkern och såg på varann, rådjurshjorten och jag. Och jag blev alldeles fylld av kärlek och undrade om vi skulle kunna stå nära varann, hur det skulle vara om det hade varit möjligt att gå närmare. Och vad ljuvligt det skulle vara om man kunde möta vilket djur som helst och ingen behövde vara rädd. Man bara tyckte om och ville att den andre skulle må bra. Sen gick jag hem och tittade i Djurens språk och där stod det att rådjurets gåva var att bejaka kärleken till dig själv. Att rådjurens visdom liksom är att se med kärlek på världen.
Så nu sitter jag hemma. Skolarbetet finns här hemma också. bara så mycket svårare att samla tankarna.
Försöker skriva vettiga saker att säga om jag vore sjuksköterska.
Försöker att inte gå ut. Men solen har knuffat bort alla moln nu!
 |
| Det bidde tre våningar ruccola. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar