Såpbubblor

I. fick till ett superecept på såpbubblor igår. De blev så sega och härliga och liksom sprack i slow motion, så man kunde se hur hinnorna liksom släppte från varandra och blev vita trådar som segnade ner genom luften...

Här kommer receptet. Kanske 2 dl diskmedel, knappt 2 dl vatten, ungefär 2½ tsk sirap och kanske 1 tsk bakpulver.

Sen är det bara att hälla ut det på ett fat och vira ihop snygga ståltrådsringar i önskad storlek, doppa dem i smeten och dansa lite. Då kommer de!

Stopp.

Himmel vad trött jag är. Det Snurrar i huvudet.
Två födelsedagsbarn. Min man och min katt. Jag orkar inte fira. Vi hann inte. P. for till jobbet tidigt och stannar till imorgon. Min son ramlade på cykeln imorse och hade så ont. Han var orolig att armen gått av och fick stanna hemma från skolan. Jag försöker förbereda mig för examinationen imorgon bitti.

Dagspasset går över i kvällspass. Hämta systrar. GymnastikavslutningStopMiddagStopSonensläxaStopLäggningStopLäsalagar.

STopp.
jag vill sova och försvinna redan nu.

Gudomliga toner

Skönhet

Goda grannar.

Frun i huset kom med blommor till mig. En låda full med små plantor begonior. Olika färger. Massor. Bara att sätta ner i jord och lådor.

Det växer på här hemma. Rödbetor och morötter. Spenat och sallad och ärtor. Pinnarna från ett dött indiantält blev perfekta ärtpinnar.
     Gräsmattan är full av maskrosor. Ingen orkar klippa. Men maskrosor är vackra.

Det som är värre är tuvorna. Mossan. Och de här....vad är det? Gillar det inte.

Och jag vågar knappt prata om det med folk för jag tror och förväntar mig att de kommer att säga till mig att så där blir det när man inte klipper så ofta....


Men nässlorna. Vi gillar dem. Och nässelvatten kommer att få mina grönsaker och blommor att växa.

.

En katt plus en katt blev tre katter.

Egentligen blev de ju fyra, men den fjärde vet vi inte var han bor och vi vet inte om han vet att han småttingar.

De hade en tredagarsdate för några månader sedan. En stor stilig katt, en mörk främling, kom förbi och stannade på vår gård tre dagar. Plötsligt ville Siri ut tidigt på morgnarna och stannade ute till sent. De låg tillsammans på muren om kvällarna.

Sen var han borta. Och de små kom igår. Så odramatiskt på något vis. Jag hade läst att man skulle göra några egna hörn åt kattmamman, så jag hade bäddat en kartong och även gjort iordning den ena av min sons garderober. Igår skuttade hon med oss ute, gick in och lade sig och provade båda myshörnorna, men gick sen in i den andra garderoben, den med alla kläderna kvar i, och födde där :) En svart och en grå. 




För ett par veckor sedan kom han förbi igen. Jag såg bara att Siri och han stod framför varann, Siri var på helspänn. Och jag kände att jag inte hörde hemma där, så jag gick undan. Men jag undrar så vad de tänkte, vad de förmedlade, vad de kände. Vad funderar katter på om det där med att få bebisar? Vad kände Siri? Förstod hon att det var hans små?

Ps. Min redovisning gick bra. Ds.

Ser du stjärnan i det blå....

Önskar morgondagen vore över. Jag har aldrig känt så här inför en muntlig redovisning, även om jag tillhör de som alltid avskytt dem. Jag brukar ändå gå med någon slags visshet att jag väl ror i land det på något vis... Eller att jag åtminstone har mycket bra saker att säga. Jag känner att jag har en massa bra saker att säga även denna gång. Och ändå. Jag är som en av alla dessa tonåringar som går till skolan med ont i magen. Som vaknar med ont i magen.

Jag önskar mig en ursäkt för att ringa och säga att det inte går. Jag önskar ...att kattungarna kommer i natt. Hon ser allt lite annorlunda ut vår höggravida. Tänk om de kommer i natt. Då kan jag inte åka imorgon. Nej det kan jag inte.

Tre försök att ta sig in till stan.

Jag har flängt som en yr höna mellan skola och hem några gånger under förmiddagen.

Första gången kom jag fram med cykel till skolan bara för att få se bussen åka ifrån mig. Andra gången hann jag inte ens se skymten av den. Den hade kommit i tid. Det var ganska nära att jag blev besviken.

Och några svalor dök ner framför mig och bakom dem var ett hål på himlen och där i hålet var.... var det månen? Nej, det lyste plötsligt från hålet. Det var solen som borrat upp ett litet hål i en tjock molnighet.

Och antingen vaknade jag ur en bra dröm imorse, eller så har min acceptansträning börjat buffa till mig. Ett ypperligt tillfälle att träna på att tro på det omöjliga, tänkte jag. Och inte definiera det som blev som något dåligt och misslyckat. Bara önska och tro att något bra händer. Ah, det kan ju hända att det kommer någon jag kan lifta med.

Men det var tyst och tomt på vägarna och så slog det mig att vi glömt lämna in de äldres läxor till sina fröknar. Fröknarna som givit oss dispans att lämna in dem just idag, istället för förra veckan då vi glömt och inte orkat. Jag vände hem. 

Packade ihop läxorna och tog med mig min yngsta till dagis. Hon trampade på sin cykel, jag bar på mina skolväskor (ifall jag skulle råka få lift av någon) och hennes tjocka väska och släpade samtidigt på storasysters cykel. Och så läxböckerna... Och så sjöng vi ....Ååååå duuuuu... jag vill ju va som duuu...se ut som du...gå som du.. nuuu... och då och då ropade jag "Titta framåt!!"

Och jag lämnade min flicka i en matsalskö och flängde runt och kände på alla dörrar i alla hus och ropade Hallååå... Men hela skolan var låst. Alla var på utflykt.

Ingen fanns som ville ta emot några läxböcker. Och inga bilar som ville ta emot mig körde förbi. Jag vände hem. 

Svalan.
P. tittade i Djurens språk och svalans gåva är att ha frid. Och det var ju precis det jag kände när de kom. (Det står också att de liksom kan uttrycka detta att lösa de konflikter man bär inom sig. Att man skapar fred i världen med att ha frid i sig själv.")

Jag har varit med om det en gång förut. Jag mötte ett rådjur, medan jag "stalkade" några tofsvipor på en åker, bara för att de lät så roligt. Vi stod på varsin sida om åkern och såg på varann, rådjurshjorten och jag. Och jag blev alldeles fylld av kärlek och undrade om vi skulle kunna stå nära varann, hur det skulle vara om det hade varit möjligt att gå närmare. Och vad ljuvligt det skulle vara om man kunde möta vilket djur som helst och ingen behövde vara rädd. Man bara tyckte om och ville att den andre skulle må bra. Sen gick jag hem och tittade i Djurens språk och där stod det att rådjurets gåva var att bejaka kärleken till dig själv. Att rådjurens visdom liksom är att se med kärlek på världen.

Så nu sitter jag hemma. Skolarbetet finns här hemma också. bara så mycket svårare att samla tankarna.
Försöker skriva vettiga saker att säga om jag vore sjuksköterska.
Försöker att inte gå ut. Men solen har knuffat bort alla moln nu!

Det bidde tre våningar ruccola.

Lupiner

Vår granne (som knackar på vår dörr och öppnar helt utan förvarning) sa att vår mur aldrig varit så vacker som nu, blommorna sprider sig och att det märks att vi tar hand om den.

Skojar du! Tar hand om. Muren är ju en av de övergivna. (Men inte den mest övergivna förstås.) Jag krattar sporadiskt ihop lövklumpar (som får ligga några månader innan jag orkar bära bort dem) och försöker rycka bort några lupiner (som håller på att flytta dit sakta men väldigt säkert) och har för första gången klippt bort döda nyponkvistar (de ligger fortfarande kvar på gruset). Och suckar en suck åt att gräset börjar erövra gruset (Egentligen är just det inget jag störs av, det där med gräs i grus. Men jag har förstått att så ska man inte ha det.)

Ja. Ni krattar. Så där fint har det inte varit för de andra hyresgästerna under de sexton år vi bott här.

Hon gav mig ett lupintips. Lupiner är tvååriga. Så om man går och klipper ner lupinknopparna ihärdigt under två år, så försvinner de.

Hjärnträning.

Sitter och funderar på vad jag ska undervisa min låtsaspatient nästa vecka, om jag hinner färdigt.
Planen är att denne ska ha astma eller kol.

Först tänkte jag att jag skulle ta det svåraste av allt, för att utmana mig själv och för att träna på något jag nog kommer att möta sen när jag blir syster tralala... En patient som har rökt hela sitt liv och inte klarar att ta emot syret så bra. Och utsätta mig för att försöka göra det tydligt och intressant, allt detta som blir bättre av att sluta röka.

Jag värjer mig mot rätt och fel-tänket. Jag står inte ut med de som talar om för andra hur de ska leva för att må bra. Det vanligaste är att folk säger: Det är dåligt, du borde sluta. Men hur skulle jag själv bli motiverad att sluta röka? Det där skulle jag vilja fundera på, och pröva på.

För jag inser efter ett år av sjukdomslära, att röken verkligen inkräktar på kroppen. Sakta dödar den. Samtidigt är det så mycket annat vi gör som inkräktar på kroppen, och oss som bor i kroppen, som kanske är värre!? Men världen vill ha det enkelt. Tobaksrök anses farligare än blind lydnad. Socker har större giftstämpel än avundsjuka. Droger är fördärvligare än rädsla, och fattigdom målas upp som farligare än bitterhet. Men är det så?

Nåja...som det är nu med tidsbristen så kanske jag väljer att undervisa min lille låtsaskompis i andningsövningar och hostteknik. Jag börjar, efter lång tid av motvillighet, tro på det där med andning. Ja, jag köper att andningen är en av nycklarna till välbefinnande. Jag börjar bli sugen på att själv lära mig andningsteknik. Kanske jag kan slå två flugor i en smäll. Både jag och patienten blir superandar :)

Det är roligt att bli överbevisad. På riktigt.
Och en annan grej som jag överbevisats i och nu tror på, är positivt tänkande. Jag lovar att jag velat slänga en sko i huvudet på alla som sagt att allt sitter i huvudet, att man måste våga tro på det man gör, att saker blir vad man gör det till, att man kan bestämma sig för att det ska bli bra och då blir det bra. Positiv tänkande kallas det. Ryck upp dig-tänkande. Jag får fortfarande lust att slänga en sko i huvudet på dem, för jag tror fortfarande på att förändring måste komma inifrån, som en explosion, som en längtan, och inte som en ansträngning.

Men för ett år sedan läste jag om hjärnan och hur man med sina tankar och beteenden trampar upp spår i hjärnan, stigar som blir små vanestigar där man inte behöver se för att gå. Och när man ska lära sig något nytt, så gäller det att trampa den nya vägen så pass ofta i så många olika situationer så att man kan hitta den där vägen lätt sen. Man tränar upp att hålla balansen på cykeln, tills hjärnan går där av sig själv, och man tränar upp positivt tänkande. Ja. jag tror jag köper det nu.

Jag försöker trampa lite nytt. Mödosamt för en melankoliker.

Och kanske kan jag träna upp lite andningsstigar också. Även jag borde kunna bli bra på att andas. Och jag undrar om jag inte någonstans har hört något i stil med att andningen frisätter lyckopirret i kroppen?

Denne lille patient har lite svårt att andas.

Bussigheten på landsbygden.

Vilken bra klämmorgon. Svärfar hade fått låna en bil (han är också billös) och erbjöd sig att åka och storhandla åt oss. Vi njuter av våra fyllda kylskåp. Vilken lyx att få plocka på sig massor och få allt hemkört. Inte kånka med på bussen.

Nu när jag åker buss och ska passa tider så känner jag mig nästan som en storstadsflicka. Förutom det där med att bussarna dör varje helg. Och att jag igår på eftermiddagens sista buss var alldeles ensam på bussen.
     På landsbygden har alla bil. Två bilar.

Under skoldagarna är vi ofta ett litet gäng på fem-sex stycken som åker in samma buss och hem samma buss. Men vi är så få, så få, jag hoppas så att de inte tar bort våra bussar. 

Bokfynd

Hittade en toppenbok på ica maxi, av alla ställen.
Utgångspunkten är att enkla prylar, sånt man redan har hemma, är minst lika spännande för bebisar som dyra leksaker. För bebisar och för många långa också.

Till exempel: de stackars kompisarna till strumporna och vantarna som försvunnit kan fyllas med mjukt och bli små djur.

 Man kan ta trasiga strumpbyxor....

Men det är inte bara sömnadsprojekt i boken, utan även tips på tänk. En skallra kan man få av överblivna nycklar i en knippa. Den blir sedan en viktig detalj i leken Åka till jobbet. Ett tittskåp kan man göra av plastflaskor med grejer i.
    Jag får minnen. Jag hade glömt det men våra barn tyckte mycket om sin flaska med skummande diskmedel och karamellfärg i.

Reklam: Så leta upp boken på någon stormarknad nära dig och köp den!

Dumma läxor.

Jag får ungefär liknande lärarkommentarer på alla mina skriftliga arbeten.
"Intressant läsning", "Mycket bra slutsatser", "Kreativt tänkande" ... "men...lite pratigt", "lite ostrukturerat"

Nej. Ingen vän av struktur. 

Imorgon ska jag redovisa några omvårdnadsdiagnoser som jag har komponerat. Jag har skapat en diagnos och ställt upp ett mål för behandlingen och beskrivit vilka åtgärder jag vill göra. Mycket tankar, lite struktur, även där.

Hur länge överlever man som sjuksköterska utan struktur?
Om jag inte överlever ska jag bli trädgårdsmästare. I min egen trädgård.
Pensionär.

Och barnen hade sina läxor att göra idag. De avskyr dem. Jag avskyr dem.
Jag tror inte på dem. Jag drömmer om en läxfri skola. En skola där man lär sig saker utan läroplan. Man lär sig det man har sug i magen efter. För att det är då som lusten till lärandet bevaras. Det låter vansinnigt och orealistiskt för många. Men jag tycker den skolan som råder är just vansinnig och orealistisk. Och glädjedödande. En vän till oss hade en son som älskade matte. Han ville inte lära sig läsa, bara räkna. Hans fröken tog det lugnt och tänkte bortom tidsplanen. Hon lät honom just bara räkna. Till sist kom han till läsetalen, de lite krångliga där han var tvungen att läsa för att kunna jobba på. Ok. Då lär vi oss läsa, sa fröken. Och då hade han suget. Det var rätt tid.
    "Men sådär är ju omöjligt att jobba i dagens skola"
Precis, det är omöjligt. Alltså måste det vara något fel. :)

-Dumma läxor! ropade jag i förtvivlan då vi suttit en timme och kämpat, jag och de två äldsta. Min son kan jobba ganska självständigt, men han drömmer sig bort till andra världar. Jag måste hämta hem honom till tråkigheterna. Min dotter orkar inte sitta still. Skriver en bokstav och springer iväg och "ska bara göra en sak". Måste hämta hem henne också.
-DUMMA DUMMA LÄXOR!
-Jag vet, säger min dotter, de är jätteknäppa ju!

Den här matteboken gjorde jag när jag var sju år. Den hamnade i en låda och sparades och hittades nu när min dotter är sju. Hon löste talen.

Min spenat är inte lat

Jag måste bara visa: spenaten växer!
De skiter i att det varit frostnätter. De skiter i att några experter sagt att det var alldeles för tidigt för dem att bli till. De vill upp. Upp!



Jag är helt slut efter att ha gjort det här staketet. Jag trodde det skulle gå fort och samlade ihop en hög pinnar i skogen och började fläta. Sen tog pinnarna slut. Men det fanns en buske som kunde rensas en hel del, och där hittade jag några bra pinnar. Sen tog de slut. Några onödiga hallonskott fick också komma med då. Sen visade det sig att jag varit ute flera timmar, och de arma barnen var hungriga och bortglömda och det var läggdags och allt blev kaotiskt.

Är lite stolt över det här landet. Här var det bara gräs och trist. Nu växer massor av smultron, och bakom staketet en liten kompost. Där ska det stoppas ner lite squash.
Några av smultronplantorna växte förra våren bland gruset där bilen stod. Små hårda smultron. Men när de kom hit så exploderade de i glädje och blev gigantiska! Och plantorna blev många.

Leva utan bil.

Nu är det billösa livet igång! Det funkar. Nästan. Fast vi inte lyckats sälja bilen än (Vilket betyder att vi fortfarande betalar försäkring. Och om vi sålde den för någon liten tusenlapp så skulle vi dessutom få tillbaka lite bilskattpengar...) så märks det att vi klarar oss på mindre nu. Buss och cykel i mängder.

Det som inte fungerar är det att barnen egentligen ska in till stan på dans och konstskola och slöjdarklubb. Hit ut kommer inga bussar på kvällarna. Och inga på helgerna.

Men snart har alla avslutningar varit. Då blir det lättare. Billöshet på riktigt. Och fria, för ett tag. Och efter sommaren hoppas vi snubbla över en ny liten, som inte behöver så mycket mat.

Detta är bilder från vår förra bil. Skruvmejseln var en nödåtgärd efter det att blinkerspinnen gått av två gånger. Den fungerade nästan. Ibland fick man inte på helljuset, och ibland fick man inte av det. Sedan designade P. en träpinne som passade lite bättre. Med den fick man alltid på helljuset på köpet när man blinkade, men man kunde slå av det på direkten. Så det var ett uppsving.
    Taket hade släppt. Det blev en mysig koja. För barn. Jag var mycket glad att vi inte längre behövde ha en barnstol fram när det skedde. Vi hade blivit färdiga med det livet då man klämmer in sig i baksätet. Avancerat till livet då vi kunde sitta och leka vuxna fram tillsammans. Sen dog bilen.

Morgonmusik.

Jag snubblade över en fin och bra sång. Den handlar om att ta det gamla och använda det på nytt istället för att slänga det på en hög och köpa nytt. Det finns inget som heter skräp. "Skräp" är bara grejer som är på fel ställe.

Och så har han en så vacker röst. Lyssna och dansa!

Zzzzz

Jag avskyr fortfarande att gå och lägga mig.
Det finns någon slags sorg varje kväll då jag måste bestämma att det är slut, över, THE END. Och lägga mig tillrätta för att falla in i medvetslöshet. 

En del verkar kunna hantera det där med sömn så bra. De har gåvan. De behöver inte fundera över det. De lägger sig ner och sover en liten stund. Större än så är det inte.
    Och jag har träffat människor som utan tvekan går och lägger sig för att de är så nyfikna på nästa dag.
    Men mitt förhållande till sömn är komplicerat.

Friserar naturen.

Inget märkvärdigt. Bara topparna. Klipp klipp. Lite här och lite där. Trädgården som vi hyr börjar ordna till sig lite efter tre somrar med vår familj. När vi kom var den rak och tom. Orkeslös och stel. Nu har den kalufs. Och små vrår. Jag börjar få lite visioner och lite ork. Det tar tid sånt där med trädgårdar.
       Igår klippte jag bort risiga grenar och skiljde syrenen från jasminen. De står och trängs med varandra. Passade på att ta in en bukett. Passade också på att fläta en liten "dölja-fula-glasburkar-och-ölflaskor-vas". Hade tänkt använda kvistarna till att fläta en liten korg, men det kändes som ett så jobbigt och stort projekt, så jag började fläta med papperssnöre istället. Visste inte riktigt vad eller hur det skulle bli. Och jag orkade inte så länge. Men det slog mig att jag ganska ofta använder fula glasburkar eller flaskor där jag inte hunnit eller kunnat få bort etiketterna, istället för vaser. Men nu kan jag med ett enkelt handgrepp trä över denna och vips har det blivit en naturupplevelse. 

Den passar inte riktigt i vårt kök. Men någonstans. Någon gång :)

Det roliga är att en del av pinnarna kommer just från busken där själva buketten kommer från. Så de är återförenade igen. Min yngsta dotter trodde att det blommade från vasen. Fint!

Sen satt jag med alla andra pinnar och klippte dem i små små bitar. Det kan inte ha sett klokt ut. En liten sekatör och en stor hög pinnar och ris. Och en flicka i regn och regnkläder som sitter och klipper pinnarna i små bitar och strör ut över komposthögen. Sekatören var dessutom trasig. Fjädern hade lossnat, så då och då fick jag bända upp den mellan varje klipp. Men trots galenskapen njöt jag. Det fanns en gök ute med mig. Och en liten talgoxe.

Och  så rensade jag i mitt lilla nässelland. Jag har äntligen fått nässlor precis där jag vill ha dem. Och just där de växer väljer jag att det inte är ogräs. Utan min lilla nässelrabatt, som jag ska hålla späd och vacker. Och där satt jag och ryckte bort kvickrot mellan nässlorna. Brände mig förfärligt. Jag glömde visst handskarna igen. Men det bidde några nässelpannkakor.

Ottilia Adelborg: Prinsarnas Blomsteralfabet.

Ett träd som jag inte vågar beskära hur många böcker jag än skulle läsa om det, är äppelträdet.
Det får stå orört ett år till.

Hummus och regn.

Ibland är mackor bästa maten.
P. bakade morotsbröd i natt.
Hummusen blev godare än någonsin. Jag hade glömt vad vi brukar ha i. Jag kom bara ihåg kikärtor, tahina och salt. Och det var visst precis det som behövdes.
Sambal Bodjak. Ost. Och ruccola från köksfönstret.

Och inte bara en. Utan 3 mackor. 





 Och regn som rinner och hostig flicka som badar.

En liten gnutta medicin

Jag ordinerar mig Nina Hemmingson.
Ta detta så ska du se att allt känns lite bättre snart. 

Här   kan man provläsa hennes underbara bok: Mina vackra ögon.

Tisdagen

Jag känner mig fel idag. Det är så mycket jag har glömt.

Glömde ta med mig viktiga saker till skolan. Och där visade det sig att jag hade glömt det jag lärt mig. Till exempel om att sätta en venkateter i handen. Blodet som är som saft rann nerför dockans arm, och någon ringde för att berätta att jag tydligen glömt att jag hade en läkartid. Just den här morgonen.
Sväljer några tabletter fullproppade med B-vitaminer. Ordinerar mig själv en kur.

Men jag hann med bussen i tidiga morgonen.
Barnen cyklade och jag sprang och Siri galopperade efter oss. Hon trodde vi var på promenad. Hon tycker om att gå promenader tillsammans. Då skuttar hon tvärs över vägen och in i skogen på ena sidan. Sedan flyger hon över vägen igen. In i skogen. Hela tiden med oss. Lite som en hund. Vi ropade Stanna Siri. Fot Siri.   

Jag var ute och kvällspillade lite i jorden idag. Jag kan inte hålla mig ifrån den, kan sitta där och bara titta, peta lite, gräva lite, titta. Och där låg en liten torkad sockerärta. Med en grodd på! Jag blir så glad. Tänk om ett, bara ett litet frö överlever allt det här kalla som hänger över oss.

Hoppsan

1. Jag hade bestämt mig för att göra en liten personlig bojkott av Myrorna.
2. Vi har inga pengar.

Ändå gick jag in på just Myrorna och köpte kläder. Det var bara två saker vi behövde. Knallgula byxor till E. som ska ha dansuppvisning, och gul kofta som jag lovat F.

De tre andra är till mig, de följde också med hem. Två klänningar och ett linne. En bonus för att jag jobbar så hårt med klädköperierna? Jag tror minsann det.   
  

Just det, en liten korg också, jag tror att det är en sån där som brukar sitta på badrum. Men jag tänkte ha den utomhus tror jag. En våning ruccola, en våning sallad och en våning något annat...

komposterier

Igår blev jag så sugen på att bygga en kompost. Vi delar tre varmkomposter med två grannar så egentligen skulle vi kanske kunna klara oss med dem. Men jag skulle vilja ha en låda närmare vår trädgård. Och jag är så sugen på att odla squash i en låda med kompost.
     Men det är det där med pengar som inte finns. Det som fanns var två skraltiga lastpallar. Med många spikar.
     Men några brädor kan jag nog använda. Det blir en liten liten låda, och den håller kanske bara till nästa sommar, men det är ok. Då kanske vi har mer pengar?
 
Det var frost ute när jag tog den här bilden i morse. Frost och sol.

Nu ska jag äta färdigt frukosten, packa lite hummusmackor, ta bussen till skolan, koppla på det andra livet och läsa om sjukdomar.

Egen mysli. Full av bra grejer. Men bara ett barn som håller med. Pepparkaksburken fick bokmärken på sig. Men så lättlurade var de visst inte.

Decoupage. Lim och lack i ett. Det blir många teburkar. Man kan använda servetter, presentpapper, eller det roligaste: barnboksbilder.

Liten stuga säljes.

Liten stuga säljes. Bara att flytta in. Stor tomt och massor av vackra blommor. Priset går alltid att diskutera

Det var allt. Inga bilder. Så härlig och dryg annons.
(Jo det stod var i det här landet stugan finns, men jag tänkte vara hemlig med det)

Söndagsved.

Det finns en bok som jag tittar i då och då.
Djurens språk. En kvinna som kallar sig Solöga har skrivit ner det hon upplever är olika djurs gåvor, sånt som de kan lära och ge oss människor.
Jag tror att jag tror att allt som lever är sammanlänkat på något vis. Och att djur kan komma med påminnelser då vi behöver det, precis som människor kan det.
Katten, skriver hon, har en gåva att älska sig själv.

Nu ska jag morgonpromenera. Solen har kommit tillbaka. Idag ska vi hugga ved och såga stock, så mycket vi orkar. Jag börjar få in en bra huggteknik tror jag: Knipa rumpan och böja benen och hålla ryggen rak hålla i yxan nära bladet när jag lyfter den, och sedan släppa yxan och låta accelerationen göra huggjobbet. Försöker att inte hugga med ryggen och halsen.
      Igår mutade jag barnen med pengar om de hjälpte till att bära in ved och sånt. De kom igång rejält och sopade rent i pannrummet och staplade så snyggt. Uj vad vi kämpade tillsammans.
 
      Vi bestämde oss detta år för att köpa en motorsåg och liksom göra allt "för hand". Det skulle vi kanske inte ha gjort. Det är mycket stockar. Det tar mycket tid.

Men hmm undrar vad en vedklyv kostar?

Den sista prinsessan

stod det i annonsen på Blocket.

Lilla katten som botade F:s kattfobi. Och hundfobi.

Det tog två månader sen hon kom till oss tills min dotters panik hade släppt, och hon inte längre behövde ha stenkoll på var Siri var någonstans för att kunna fly undan. Efter tre månader hittade jag dem i sängen. Siri på magen på F. Båda sov och alldeles intill dem stod klockradion, dånande med Rockklassiker :)

P:s allergi mot katter försvann när Siri kom.
Och jag kom på att jag hade varit rädd, jag också. Lite sådär rädd för det okontrollerbara i djuren i största allmänhet.

Dagens väder.

Det här fotot tog min femåring. Tycker det är så vackert. Pelargoner och grått.

Husmoderns Köksalmanacka 1939

I den Stora utrensningen här hemma hittade jag en gammal bok. Full med tips till husmor hur hon ska laga mat, klä sig och leva upp till idealet som perfekt.

Den här kvinnan stack ut i denna lite tunga bok (tung för en som inte vill leva upp till idealet). Professor Alma Söderhjelm svarar på om hon är en turgumma, och hur hon gör för att koppla av ( se korten). Jag gillar verkligen hennes första svar där hon beskriver att hon ALLTID har världens otur, men ändå är så lycklig.
Men ännu häftigare är hur hon fintar och har sig för att komma undan alla, för att verkligen kunna koppla av! Underbart.

Jag var tvungen att googla lite på denna kvinna. Fanns hon på riktigt?
Jodå, hon var en finländsk historiker och författare. Hon forskade på Franska revolutionen vilket gjorde henne berömd i den vetenskapliga världen.
Hon kåserade i DN om svenskarnas egenheter, under signaturen "Det främmande ögat", och utmanade den svenska konventionen och likformigheten.
Hon gjorde skandal genom att skriva om svårigheten att förena erotisk lust och intellektuell gemenskap. Hon avskedades från DN men vann nya läsare i bl a Husmodern. Hon avskydde att bli kallad professorska istället för professor. (Wikipedia)
Om Alma Söderhjelm hade en gilla-knapp tror jag att jag skulle trycka på den :)