Vattenglas.

Fick en tuva gräslök av en granne. Nu sitter den så fint ute i lådan med jord. Kom till och med ihåg att vattna den. Och så fick jag se deras komposter. Och maskarna. De som äter maten och bajsar ut jorden.  Jag tycker så mycket om komposter.

Imorgon ska jag och en annan granne promenera ner till bystugan på loppis. Jag borde inte göra det. Jag håller ju på att minimerar. Loppis rimmar inte med färre prylar. Jag borde inte göra det. Barnen ska promenera med, ingen P kommer att vara hemma. Jag är svag och värnlös, vem vet vad vi kommer att komma hem med... Men jag gillar min granne. Hon är en pärla bland grannar.

Och kanske....kanske... hittar jag några stolar eller en soffa till trädgården. Som jag längtat efter, men aldrig haft råd med.

hipp hipp

Har en sprillans ny femåring.

Ja, just hon som höll på att komma i bilen -kanske för att jag var lite galen och trött på graviditet och lät mig masseras av tvättmaskinens centrifugande.

Hon som är så full av kärlek till världen så att man börjar grunna på var hon varit innan hon kom till oss.
Och jag firar (liksom) med att rota fram alla sparade bebiskläder för återfödelse hos någon annan. Nu är det slut på nya bebisar. The end.

Hihi hon tröttnade på att ständiga förmaningar om att ligga kvar i sängen och låtsas sova, och kikade in oss istället, från trappan.
My little pony.
Beställd. Lite som en My little pony-affisch.

En morgon som alla andra.

Jag har missat två bussar denna morgon. Mina nycklar är borttappade och barnen kom en halvtimme för sent till skolan. När jag cyklade hem för att vänta på nästa buss så rann tårarna, hela vägen hem. Det är så tungt med alla dessa små grejer som ska kommas ihåg, och flyta på. Jag hade tänkt försöka skriva färdigt ett reflektionsprotokoll idag och skicka in till min skola. Men luften gick helt ur mig.

Men så kom en liten ekorre. Så fin så fin, satte sig och tittade på mig. inte lika lätt att gråta.

Vernissage.

Minglat med massa föräldrar på vernissage. Tio träd hänger bredvid varandra. Samma, men ändå helt olika.

Min son går på konstskola en gång i veckan. Varje samling börjar med att de tittar och pratar om en särskild bild. Sedan dyker de in i eget skapande. Och tanken att de ska jobba med liknande teknik som det de nyss pratat om och inspireras av det motivet.

Deras lärare Eva är helt fantastisk, jag älskar henne. Hon är en mästare på att visa barnen vad acceptans är. Hon bejakar allt som kommer inifrån barnen. Hon värderar ingenting och styr inte deras visioner. GuldEva. Konstskolan är en sådan skön motvikt till den vanliga skolan som barnen tvingas vara i hela dagar, där ALLT värderas och mäts.

Här är ett av verken min son kom hem med. Uppgiften var att titta på en bild och avbilda någon form de såg med ståltråd, alltså tolka en bild till en annan teknik.

Sånt som aldrig blir färdigt.

Min frukost idag består mest av att äta upp den frukost som mina barn inte hann äta upp innan de var tvungna att rusa. Tre halvtomma skålar med dyrbar, utread yoghurt. Frånvaron av glamour är total.

Hittar en massa kul när jag går igenom alla skrymslen. Ett par vantar som jag började sticka när mitt äldsta barn var pytte-ytteliten. Tanken var att använda alla hopplöst små trådstumpar som egentligen inte går att använda till mycket mer än till hår på små dockor, och se om det kunde bli två vantar av dem.

Men så flyttade vi någonstans igen och min påse full med garner försvann på vägen. Tummarna blev aldrig färdiga. Nåja, tänkte jag, det är ju lång tid kvar innan han kan ha dem på sig, jag har tid. Och vantarna har fått flytta med oss hit och dit utan tummar. Men nu har mina två äldsta kommit ikapp vantarna. Och båda två blev jätteförtjusta i dem och vill ha dem! De små arma garnstumpsvantarna. Så, nu vore ju en bra tid att avsluta detta projekt. (Om inte så kan jag ju alltid skjuta upp det tills min yngsta (bilden) blir lite större)

Slänger grejer varje dag.

Det låter inte så bra. Slänga slänga slänga. Och inte bara slänga. Skicka vidare också. Jag håller på att förminska mitt hem.

Försöker kanalisera frustrationen jag har ibland över att inte kunna flytta, förändra saker och ting, ge mig av! Jag vill så gärna vara på väg redan nu. Försöker tänka "om jag inte kan flytta nu snabbt så kan jag iallafall göra så att flytten går snabbt när det plötsligt, sen är dags." Och nu är jag inne i ett flow. Jag måste passa på. För jag blir verkligen lättare av allt som flyger sin kos. Jag går igenom varenda rum, och varenda skåp och så gör jag mig hård. Ibland gör det nästan ont, som att jag kommer att förlora ett minne, en del av mig. Men då tänker jag på den lilla fina stugan vi någon gång i framtiden, SNART, kommer att bo i och det kommer inte finnas plats för någonting, mer än oss själva. Och alla fina djur som ska bo med oss. Jag tänker på hönorna. Och katterna.

Barnen har varit jättetappra. De är lika fästa vid alla saker som vi. Sakerna är liksom små varelser som bor med oss. Men vi pratade om att det finns barn som inte har någonting, inget alls, och som fått flytta långt hemifrån till och med. Och hur glada de kan bli för det som vi inte behöver...och så gjorde vi ett ryck, och det underbara var hur de, alla tre, blev gladare och gladare vid tanken på att ge saker som de tyckt så mycket om vidare. Min son sa då jag frågade honom om han ville och orkade välja ut lite mer. "Ja, vi kör på, fråga mer nu när jag har kommit över gränsen, nu är jag så inställd på det" Sen åkte vi till en kvinna som har kontakt med flyktingfamiljer. Hon skulle ta med sig leksakerna till dem. Hon blev så glad. Barnen blev så glada. Men dessutom tror jag att de blev lättare om hjärtat de också. Nu när de har färre saker så är det som att de är mer nöjda, med det de har. Jag är helt övertygad om att livet med färre saker är det goda livet!

Men allt slänger jag inte. Jag hittar många teckningar och kladdbilder t ex. Många eldar jag upp. Och det är ju på något vis schysst. Teckningar som jag ritat, ofta när jag varit mycket mycket ledsen en gång för många år sedan, ger mig nu värme. De här fyra bilderna lägger jag nog tillbaka in i ett skåp. Det var något år då jag var så fascinerad av krossat glas. Så fascinerad att jag samlade på mig det och tog med mig hem.




Glas är fint. Här är en konstnär som gjort en flod av glas. En översvämning. Klicka och titta.

Aérial. Baptiste Debombourg.

Första inlägget

Sönderriven på händerna igen. Sårig av hallonhäckar och öm efter vedhuggning. Mina små och lite grova arbetarhänder. Jag är urusel på att skydda dem. Har något motstånd till handskar. Det är lite lustigt, det att jag nu i sjukskötersketräningen tränar på det där med att ha just handskar på mig.

Och det är ju jättebra, jag har inget emot det. Men jag har det inte naturligt i mig så att säga. Det kräver ganska mycket av mig att fundera på under vilka moment jag ska ha dem och när jag faktiskt inte ska ha dem. Det är ju någon slags logik, jag förstå det. Men det förvirrar min tillvaro litegrann. Jag har börjat fundera på det där med smuts och har fått problem med det där med toalettbesök. Det blir ju fel hur man än gör! Det är ju själva det där med att torka sig som ställer till det. Om jag torkar mig och ställer mig och drar upp byxorna så pillar jag in smuts i byxorna. Och så går jag ut och tvättar händerna (jag är alltså inne på en offentlig toalett just nu) men byxorna är fortfarande smutsiga. Så egentligen borde man gå ut med byxorna neddragna , tvätta händerna och sedan dra upp gylfen. Om man ska vara hygienisk d v s :)

Hugga ved och frisera hallonhäcken. Inte så mycket mer jag har gjort idag. Lagat mat. Lite trist. Ganska mycket trist när det blir något som idag. Något som man inte behöver tänka till. Ganska mycket matlagning av pliktkänsla idag. Måste vara den där rejäla mamman som inte skippar lunchen.

"Mamma, kan du vara vår mamma" säger mina barn.
"Mhmm jaa det kan jag väl."
"Alltså bara i leken"
"Okej. Men bara i leken"
"Jaaadå...Bara i leken. inte på rik...."
Sen kommer min dotter på att det höll på att bli fel...

Jag kan inte låta bli sånt där.

Lite senare säger min andra dotter att jag är snäll.
"Är jag verkligen det?" (Kan inte låta bli sånt där)
"Ja. Men ibland är du dum. En del dagar är du dum. Jag älskar dig."
Å vad jag blir glad av att hon sa sådär. Precis så där.
Ibland är du dum, jag älskar dig.