Det låter inte så bra. Slänga slänga slänga. Och inte bara slänga. Skicka vidare också. Jag håller på att förminska mitt hem.
Försöker kanalisera frustrationen jag har ibland över att inte kunna flytta, förändra saker och ting, ge mig av! Jag vill så gärna vara på väg redan nu. Försöker tänka "om jag inte kan flytta nu snabbt så kan jag iallafall göra så att flytten går snabbt när det plötsligt, sen är dags." Och nu är jag inne i ett flow. Jag måste passa på. För jag blir verkligen lättare av allt som flyger sin kos. Jag går igenom varenda rum, och varenda skåp och så gör jag mig hård. Ibland gör det nästan ont, som att jag kommer att förlora ett minne, en del av mig. Men då tänker jag på den lilla fina stugan vi någon gång i framtiden, SNART, kommer att bo i och det kommer inte finnas plats för någonting, mer än oss själva. Och alla fina djur som ska bo med oss. Jag tänker på hönorna. Och katterna.
Barnen har varit jättetappra. De är lika fästa vid alla saker som vi. Sakerna är liksom små varelser som bor med oss. Men vi pratade om att det finns barn som inte har någonting, inget alls, och som fått flytta långt hemifrån till och med. Och hur glada de kan bli för det som vi inte behöver...och så gjorde vi ett ryck, och det underbara var hur de, alla tre, blev gladare och gladare vid tanken på att ge saker som de tyckt så mycket om vidare. Min son sa då jag frågade honom om han ville och orkade välja ut lite mer. "Ja, vi kör på, fråga mer nu när jag har kommit över gränsen, nu är jag så inställd på det" Sen åkte vi till en kvinna som har kontakt med flyktingfamiljer. Hon skulle ta med sig leksakerna till dem. Hon blev så glad. Barnen blev så glada. Men dessutom tror jag att de blev lättare om hjärtat de också. Nu när de har färre saker så är det som att de är mer nöjda, med det de har. Jag är helt övertygad om att livet med färre saker är det goda livet!
Men allt slänger jag inte. Jag hittar många teckningar och kladdbilder t ex. Många eldar jag upp. Och det är ju på något vis schysst. Teckningar som jag ritat, ofta när jag varit mycket mycket ledsen en gång för många år sedan, ger mig nu värme. De här fyra bilderna lägger jag nog tillbaka in i ett skåp. Det var något år då jag var så fascinerad av krossat glas. Så fascinerad att jag samlade på mig det och tog med mig hem.
Glas är fint. Här är en konstnär som gjort en flod av glas. En översvämning. Klicka och titta.
Aérial. Baptiste Debombourg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar