Såpbubblor

I. fick till ett superecept på såpbubblor igår. De blev så sega och härliga och liksom sprack i slow motion, så man kunde se hur hinnorna liksom släppte från varandra och blev vita trådar som segnade ner genom luften...

Här kommer receptet. Kanske 2 dl diskmedel, knappt 2 dl vatten, ungefär 2½ tsk sirap och kanske 1 tsk bakpulver.

Sen är det bara att hälla ut det på ett fat och vira ihop snygga ståltrådsringar i önskad storlek, doppa dem i smeten och dansa lite. Då kommer de!

Stopp.

Himmel vad trött jag är. Det Snurrar i huvudet.
Två födelsedagsbarn. Min man och min katt. Jag orkar inte fira. Vi hann inte. P. for till jobbet tidigt och stannar till imorgon. Min son ramlade på cykeln imorse och hade så ont. Han var orolig att armen gått av och fick stanna hemma från skolan. Jag försöker förbereda mig för examinationen imorgon bitti.

Dagspasset går över i kvällspass. Hämta systrar. GymnastikavslutningStopMiddagStopSonensläxaStopLäggningStopLäsalagar.

STopp.
jag vill sova och försvinna redan nu.

Gudomliga toner

Skönhet

Goda grannar.

Frun i huset kom med blommor till mig. En låda full med små plantor begonior. Olika färger. Massor. Bara att sätta ner i jord och lådor.

Det växer på här hemma. Rödbetor och morötter. Spenat och sallad och ärtor. Pinnarna från ett dött indiantält blev perfekta ärtpinnar.
     Gräsmattan är full av maskrosor. Ingen orkar klippa. Men maskrosor är vackra.

Det som är värre är tuvorna. Mossan. Och de här....vad är det? Gillar det inte.

Och jag vågar knappt prata om det med folk för jag tror och förväntar mig att de kommer att säga till mig att så där blir det när man inte klipper så ofta....


Men nässlorna. Vi gillar dem. Och nässelvatten kommer att få mina grönsaker och blommor att växa.

.

En katt plus en katt blev tre katter.

Egentligen blev de ju fyra, men den fjärde vet vi inte var han bor och vi vet inte om han vet att han småttingar.

De hade en tredagarsdate för några månader sedan. En stor stilig katt, en mörk främling, kom förbi och stannade på vår gård tre dagar. Plötsligt ville Siri ut tidigt på morgnarna och stannade ute till sent. De låg tillsammans på muren om kvällarna.

Sen var han borta. Och de små kom igår. Så odramatiskt på något vis. Jag hade läst att man skulle göra några egna hörn åt kattmamman, så jag hade bäddat en kartong och även gjort iordning den ena av min sons garderober. Igår skuttade hon med oss ute, gick in och lade sig och provade båda myshörnorna, men gick sen in i den andra garderoben, den med alla kläderna kvar i, och födde där :) En svart och en grå. 




För ett par veckor sedan kom han förbi igen. Jag såg bara att Siri och han stod framför varann, Siri var på helspänn. Och jag kände att jag inte hörde hemma där, så jag gick undan. Men jag undrar så vad de tänkte, vad de förmedlade, vad de kände. Vad funderar katter på om det där med att få bebisar? Vad kände Siri? Förstod hon att det var hans små?

Ps. Min redovisning gick bra. Ds.

Ser du stjärnan i det blå....

Önskar morgondagen vore över. Jag har aldrig känt så här inför en muntlig redovisning, även om jag tillhör de som alltid avskytt dem. Jag brukar ändå gå med någon slags visshet att jag väl ror i land det på något vis... Eller att jag åtminstone har mycket bra saker att säga. Jag känner att jag har en massa bra saker att säga även denna gång. Och ändå. Jag är som en av alla dessa tonåringar som går till skolan med ont i magen. Som vaknar med ont i magen.

Jag önskar mig en ursäkt för att ringa och säga att det inte går. Jag önskar ...att kattungarna kommer i natt. Hon ser allt lite annorlunda ut vår höggravida. Tänk om de kommer i natt. Då kan jag inte åka imorgon. Nej det kan jag inte.

Tre försök att ta sig in till stan.

Jag har flängt som en yr höna mellan skola och hem några gånger under förmiddagen.

Första gången kom jag fram med cykel till skolan bara för att få se bussen åka ifrån mig. Andra gången hann jag inte ens se skymten av den. Den hade kommit i tid. Det var ganska nära att jag blev besviken.

Och några svalor dök ner framför mig och bakom dem var ett hål på himlen och där i hålet var.... var det månen? Nej, det lyste plötsligt från hålet. Det var solen som borrat upp ett litet hål i en tjock molnighet.

Och antingen vaknade jag ur en bra dröm imorse, eller så har min acceptansträning börjat buffa till mig. Ett ypperligt tillfälle att träna på att tro på det omöjliga, tänkte jag. Och inte definiera det som blev som något dåligt och misslyckat. Bara önska och tro att något bra händer. Ah, det kan ju hända att det kommer någon jag kan lifta med.

Men det var tyst och tomt på vägarna och så slog det mig att vi glömt lämna in de äldres läxor till sina fröknar. Fröknarna som givit oss dispans att lämna in dem just idag, istället för förra veckan då vi glömt och inte orkat. Jag vände hem. 

Packade ihop läxorna och tog med mig min yngsta till dagis. Hon trampade på sin cykel, jag bar på mina skolväskor (ifall jag skulle råka få lift av någon) och hennes tjocka väska och släpade samtidigt på storasysters cykel. Och så läxböckerna... Och så sjöng vi ....Ååååå duuuuu... jag vill ju va som duuu...se ut som du...gå som du.. nuuu... och då och då ropade jag "Titta framåt!!"

Och jag lämnade min flicka i en matsalskö och flängde runt och kände på alla dörrar i alla hus och ropade Hallååå... Men hela skolan var låst. Alla var på utflykt.

Ingen fanns som ville ta emot några läxböcker. Och inga bilar som ville ta emot mig körde förbi. Jag vände hem. 

Svalan.
P. tittade i Djurens språk och svalans gåva är att ha frid. Och det var ju precis det jag kände när de kom. (Det står också att de liksom kan uttrycka detta att lösa de konflikter man bär inom sig. Att man skapar fred i världen med att ha frid i sig själv.")

Jag har varit med om det en gång förut. Jag mötte ett rådjur, medan jag "stalkade" några tofsvipor på en åker, bara för att de lät så roligt. Vi stod på varsin sida om åkern och såg på varann, rådjurshjorten och jag. Och jag blev alldeles fylld av kärlek och undrade om vi skulle kunna stå nära varann, hur det skulle vara om det hade varit möjligt att gå närmare. Och vad ljuvligt det skulle vara om man kunde möta vilket djur som helst och ingen behövde vara rädd. Man bara tyckte om och ville att den andre skulle må bra. Sen gick jag hem och tittade i Djurens språk och där stod det att rådjurets gåva var att bejaka kärleken till dig själv. Att rådjurens visdom liksom är att se med kärlek på världen.

Så nu sitter jag hemma. Skolarbetet finns här hemma också. bara så mycket svårare att samla tankarna.
Försöker skriva vettiga saker att säga om jag vore sjuksköterska.
Försöker att inte gå ut. Men solen har knuffat bort alla moln nu!

Det bidde tre våningar ruccola.